Måndagen var en hård första konferensdag! Eller ja, så mycket konferens blev det väl inte.. men jag hann regga mig iaf! Annars har det mest varit sociala aktiviteter och partyn J. Hade en något orolig natt i halvdvala då jag låg och ältade strategier för att hinna handla prylar och läsa lusen av Air France före dagens slit. Fast kl 5 i morse stod ändå den saknade väskan i lobbyn, och jag kunde äntligen borsta tänderna. En ren njutning som endast överträffades av den klimatovänliga långdusch jag unnade mig efter en tur på löpbandet. Jag hann konstatera att de sociala mönstren på gym skiljer sig betydligt från Sverige. På ett svenskt gym nickar man möjligen åt någon man sett tio gånger tidigare, och grymtar oartikulerat om det är tjugonde gången. I detta gym sprang jag bredvid en mycket vältränad dam som glatt och oavbrutet konverserade mig i 40 minuter. Kvaliteten i mina bidrag till konversationen sjönk snabbt över tiden (jag gjorde intervaller) men det bekymrade inte min löpkompis. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer till USA – öppenheten och den positiva inställningen till ”främlingar” (nåja, vissa sorters främlingar..) är onekligen uppfriskande. Man slösar liksom inte bort tiden utan kör på!
Idag var det egentligen pre-conference med inledande föredrag på olika teman. Jag hade planerat för enterprise-spåret, men bestämde mig för att skolka och istället hänga på Microsoft Sveriges halvdagsutflykt till rymdcentret. Jag tänkte att det skulle vara ett bra mingeltillfälle; och det var det verkligen. Jag måste också erkänna att pojkvaskern i mig vaknar till liv vid möjligheten att få titta på riktiga rymdprylar. Utflykten var mycket lyckad och samlade sextio partners plus en hel del Microsoftfolk. Det var lyckat inte minst ur mingelsynpunkt – jag fick pratat med en hel del partners där flera halvstora företag var okända för mig sedan tidigare. Ett väldigt trevligt och avslappnat gäng. Vi hade mycket roligt bl. a åt den fullständigt hysteriska cheerleader-tjejen som var vår värd på det lilla tuff-tuff-tåg som tog oss igenom området. Hennes Texas-dialekt och entusiastiska skrik (en tvärhand hög men med 120+ dB i pipan) gav en obetalbar upplevelse.
Rymdcentret heter Lyndon B Johnson Space Center. Härifrån har NASA övervakat och styrt alla rymdexpeditioner, alltifrån Mercury på 60-talet till dagens rymdfärjeprogram och ISS (rymdstationen International Space Center). Och man kommer att hantera även de månlandningar NASA tänker återuppta 2018.
Vi har i Dotway debatterat om månlandningen var verklighet eller en gigantisk bluff, vilket ganska många konspirationsteoretiker påstår. Jag tror att de genomfördes. Och det finns konspirationsteoretiker som t o m påstår att Elvis inte lever längre. Jag vill i varje fall att månlandningen skall vara på riktigt! Jag blir fortfarande berörd av de flashbacks som radiokommunikationen vid landningen framkallar . Neil Armstrongs ord i den knastriga radiokanalen - "Tranquility Base here. The Eagle has landed" framkallar fortfarande gåshud och jag blir tretton år igen, uppfylld av den ”sense of wonder” som man bara får av riktigt bra science fiction/verklighet.
Det kändes därför jättestort att besöka det riktiga kontrollrummet (om än med en glasvägg emellan) och se riktiga flight commanders och astronauter in action. Det är alltid en astronaut som sköter radiokommunikationen med folket i rymden. Och det var givetvis coolt att se all hårdvara inklusive de GUI som upptog hela väggen. För dagen hade man en simuleringsövning – det kommer att dröja tills i oktober innan nästa uppskjutning. Men man har daglig kontinuerlig kontakt med de tre astronauter som ständigt bemannar ISS.
Efter en vederkvickande paus på Starbucks (Espresso Frappucino with an extra shot – aahhh!) reggade jag mig, fick min ’swag bag’ i Way Solutions färger (alltså orange och svart) och var redo att mingla järnet igen. Konferensens ’welcome reception’ var som sådana brukar vara, d v s inte så upphetsande men med massor av god mat, en bra flamencogitarrist och snack med partners och Microsoftfolk. Det vimlar av de senare – här finns bl. a ganska mycket marketingfolk från Redmond.
Konferensen lär ha 8000 deltagare och måndagen verkar vara den dag då alla länder har ett landspecifikt party. I princip samtliga barer i hela downtown var abonnerade av Microsoftare. Alltså en veritabel mardröm för en eventuell Javautvecklare som tänkt sig en barrunda på måndagkvällen! J
Vårt brödrafolk danskarna hade tagit sitt ansvar och ordnat ett party dit alla nordbor var välkomna. En trevlig gest. De hade abonnerat den coolaste baren, det kända rockstället RÖCBAR. Med ett sådant namn måste ju helt enkelt stället rocka! Jag har alltid varit svag för den kitschiga vanan amerikanare har att använda germanska och nordiska tecken för att indikera rå rock’n roll. Ni som är vuxna minns kanske t ex Hüsker Dü och Mötley Crüe ? Stället föreföll en aning suspekt att döma av reklambroschyren, men jag tog mitt uppdrag som Way-representant på allvar och ville följa kvällen ända in i kaklet. Och det var inget jag ångrade. Det var fett ös. Den som sett Coyote Ugly vet vad jag menar (vilket f ö är en mycket underskattad film) – d v s mycket aktiva bartenders som levererar drinkar med flair bakom, på och över (!) bardisken. Det kände som riktigt genuin americana trots euro-flirten i namn och inredning.
Danskarna höll igång bäst. De är nästan 300 pers i sin delegation medan vi svenskar bara är ca 120. Förmodligen till stor del eftersom Microsoft i Danmark sysselsätter så pass många både själva och sina partners runt Dynamics.
I dag, tisdag börjar konferensen på riktigt. Både keynoten och övriga programmet ser väldigt lovande och framtidsinriktat ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar