Houston, we have a problem

Det står klart nu- jag har dålig resekarma! Speciellt i samband med konferenser. Jag kan inte minnas en problemfri konferensresa. Och eftersom jag är den enda gemensamma nämnaren måste det ju vara jag som är problemet! Tur då att jag är ensam denna gång. Eller ensam och ensam.. Murphy (han med lagen om alltings jäkelskap) håller mig sällskap.

Det började redan på Kastrup. Avgångshallen var full av folk som stod slumpmässigt placerade i en massa olika rader/köer, där vissa slutade i ingenting, och andra gick ihop och oftast ledde till en annan disk än förväntat. Själv hade jag som modern business-resenär checkat in över nätet dagen före, och skulle bara printa ut bagagetaggen. Det fungerade naturligtvis inte. Jag hade ett 14-siffrigt e-ticket nummer och maskinen krävde ett trettonsiffrigt.. Efter att som en god mjukvarutestare ha uteslutit första, sista plus ytterligare siffror i konsekutiv ordning stod det klart att det inte skulle gå. Intill stod en Kastrup-anställd kille i en tröja som det stod ”Ask me!” med stor text på. Jag gjorde just det, och han glodde fåraktigt. Han visste inte hur maskinen skulle hanteras. Sedan frågade jag honom var bagage drop disken fanns. Fick till svar: "vabeha?" Min avslutande fråga ”varför skall jag fråga dig egentligen?” föll på hälleberget även den.

Jag hittade aldrig någon bagage-drop, och det var hög tid att befinna sig vid gaten. Började bli smått jäktad eftersom jag anade vad som skulle vänta mig i säkerhetskontrollen. Jag fick syn på en incheckningsdisk till Air France/KLM som låg inklämd likt en oas mitt i kaosöknen, med personalen hårt ansatt av en rasande pöbel. Jag gled likt puman fram längs diskraderna, noggrant undvikande all ögonkontakt med mina konkurrenter. I ett ögonblick när incheckningsdamen tittade bort materialiserade jag mig plötsligt framför henne och sade vänligt ”jag har bara en fråga, kan du hjälpa mig med..” Hon trodde uppenbarligen att jag stått i kön för hon checkade omedelbart in mig, till köns högljudda förtret. Muahhahaa! Till mitt försvar kan sägas att jag hade missat planet utan denna manöver, för säkerhetskontrollen var precis ett sådant inferno som jag befarat. Nästan varje resenär av de ca tusen i kön hade metallföremål på sig, och vätskor av alla de slag i väskorna.

Orsaken till kaoset var denna gång inte bara Kastruppersonalens beryktade inefektivitet, utan företaget som hanterade incheckningarna hade dagen före gått i konkurs. Man hade följaktligen fått kalla in otänad extrapersonal. Följden blev att planet från Köpenhamn blev en timme försenat, och det var exakt en timme mellan den ursprungligen estimerade landningstiden och nästa avgång i Paris Charles De Gaulle som är en rätt komplicerad flygplats. Om jag inte i förväg hade tagit reda på exakt var jag skulle ta vägen i transfern hade jag varit helt körd. Till råga på allt fick jag i princip röntgas själv i säkerhetskontrollen. Gummihandsken låg nära till hand men jag lyckades faktiskt skynda på den nitiska kontrollanten som intresserade sig för min handsfree och iPod. Min gate var givetvis nr 76 av 76.. men jag lyckades med svetten ymnigt flödande galoppera in som sista man just när de stängde gaten. Alltså, det lovade att bli en klassisk konferensresa á lá Mats.

För att göra ett uppehåll i gnället för en (kort) stund: Air France flighten till Houston var helt Ok. Maten var mkt bättre än vanligt. Tarte med Ratatouille, kycklinggryta, franska ostar, chokladbakelse, vin rouge. Mkt bättre än SAS! Varje gång jag flugit långt med SAS har de haft samma rätt; sladddrignudlar med kycklingnäbbar och en pastasallad med skivade sunk-oliver.
Det fanns hela tiden tillgång till läsk/vatten, snacks och glass (Häagen-Dasz). Hög kvalle får man säga. Undrar vad de får i business class om det är så bra i boskapssektionen..

Det märktes på klientelet i planet tydligt att man inte är på väg till Stockholm. Det är inte de vanliga taniga och bleka tjänstemännen på väg till sitt möte, utan hudfärgerna är mera nyanserade och det finns en hel del stora män med ZZ-Top skägg, ölmage och trucker-kepsar. En del har av någon anledning kompletta kamouflage-ställ utan att vara militärer. Ett vanligt samtalsämne är jakt med pil och båge och armborst. Det verkar också finnas en del utländska machos (Australien eller NZ låter det som); killar som jag gissar jobbar inom oljeindustrin som är stor i Houston.

Den softa flygningen gjorde att jag för en stund glömde att vara orolig för det bagage jag inom mig var säker på inte skulle stå att finna på bagagebandet. Men innan mitt oundvikliga bagageöde skulle beseglas ville immigration-personalen plåga mig lite till. Efter att ha köat 65 minuter kom jag fram till en polisbyråkrat som inte alls gillade min gröna Visa Waiver lapp. Det räckte inte att jag skrivit att min adress skulle vara Hotel Indigo, Hidalgo Street. Hon ville veta vilket kvarter.. Det hör till saken att jag vid incheckningen, för att glädja Homeland Security (FRA, släng er i väggen) matat in både passnummer och alla möjliga uppgifter om hotellet. Men denna information verkade inte nått fram. Och hon var ingen god lyssnare.. Jag rotade upp laptoppen och satte på hennes disk medan hon tittade förvånat. Vista tog ännu längre tid än vanligt att starta upp. När jag äntligen kommit på var f-n jag lagt bekräftelsen bland mapparna dog PCn. Och ändå hade jag sparat 14 minuter batteri för oförutsedda händelser! Nu gick officern igång på allvar. ”Sir, you are block the line, sir! Please step out of the line sir!” Sagt med precis den betoning på ”sir” som avslöjade att hon egentligen menade ”a-hole”. Hon hade inga goda råd att erbjuda och jag mumlade några kötteder som jag dock inte vågade artikulera.. om jag inte gått iväg hade jag hamnat i ett rum utan utsikt. Lyckligtvis hittade jag en person med ett Hotel Directory och kunde sedan meddela den triumferande officern vilket kvarter Homeland Security, NSA, CIA eller FBI skall leta i om de under veckan vill ha tag i mig i något brådskande ärende. Homeland Security måste ha ännu sämre koll på kartan än Malmös taxichaufförer!

När jag väl kommit till baggage claim kastade jag bara ett snabbt öga mot det bagageband jag redan visste inte skulle innehålla "gamla Bettan", väskan jag förlorat i flera världsdelar. En fördel är att jag utantill kan färg- och typkoder vilket snabbar upp processen. Även bagagenissen ville bråka lite. För att kunna fullgöra registreringen av ärendet räckte det inte med hotellets fullständiga adress (vilken jag ju hade vid det här laget) utan han krävde även att få veta Zip Code! När jag frågade om jag kunde få låna lite ström till min PC för att kolla - uttaget satt inom räckhåll - fick jag ett försmädligt leende och ett "sorry sir!" som lät väldigt likt det svar Michael Douglas får av McDonaldskillen i "Falling Down" just innan han går bärsärk.

Kronan på verket var att jag, när jag väl kommit fram till hotellet (efter att, vederbörligen ha blivit blåst av Taxichaffisen) inte hade något rum. Konferensens adminfolk hade tydligen missat min bokning trots att jag fått flera skriftliga bekräftelser, och tyvärr kunde jag bara få en enda natt (i morgon). Nu var måttet definitivt rågat. Bagagelös, hemlös, förnedrad och, likt den konserverade frukten, ”marinated in my own juices”, tog jag sats för att ”göra en Mats”. Det sistnämnda är min familjs benämning på ett koleriskt utbrott när jag fått nog med motgångar i resesammanhang. Men det räckte att jag värmde upp för att de skulle ta sitt förnuft till fånga, och de bjöd på en Red Bull (regular).

En tradition jag har när jag blir av med mitt bagage (som t ex med Dotway på Malta) är att jag köper en T-shirt för att ha något icke-svettigt att ta på mig. Upptäckte då inte bara en utan två Starbucks inom några hundra meters avstånd, och då förlät jag Houston.

Det skall bli spännande att se vad staden har att erbjuda även om jag hellre hade sett Austin (sägs ha världens mest vitala live-musik scen) eller Dallas som är Texas ”kulturella” centrum.

I morgon börjar konferensen, som går ut hårt med konferenspass från tidiga morgonen till sen eftermiddag, och efteråt är det alltid olika utställningar, mingel eller ”parties”. Fast med parties menar de inte direkt klackarna i taket utan mera cocktailparties med business-mingel. Inte min starkaste gren, men jag får rikliga möjligheter att träna; speciellt som jag är ensam.

Vi hörs!

/mats