Partners for peace

Det är inte ofta en konferens-keynote framkallar rysningar och tårar i ögonvrån. Det kan iofs vara rätt nära, som när man upplever LINQ-syntax och C# 3 för första gången.. :)
Men dagens första keynote var verkligen både tankeväckande, gripande och inspirerande. Första timmen handlade om CSR (Corporate Social Responsibility), och det visade sig att Microsoft gör en hel del, och då inte bara genom Bill&Melinda Gates Foundation.
Sessionen drog igång med en fantastisk gospelkör. Jag har lite svårt för tillkämpad glädje - som när Carola sjunger för Livets Ord.. men denna kör var helt grym, och sopade banan med den rocksångerska som varit på scenen tidigare. Därefter presenterade Allison Watson Dr Muhammad Yunus, som fick Nobels fredspris 2006 för att ha skapat den första banken med ’mikrolån’ åt fattiga i Bangladesh.
Vilken kille.. vilken karisma! Muhammad Yunus är en ganska liten och lågmäld person, men med en underfundig humor. Och med en personlig utstrålning som gör att man inte tvivlar på att det är en man med integritet och järnvilja. Jag vet inte om det var ljussättningen, men hans ögon formligen gnistrade medan han lugnt och ödmjukt berättade historien om mikrolånen. Vilken skillnad mot de amerikanska föredragshållarna. Steve Ballmer gapade igår ’I am Lazer-focused!’. Dr Yunus sade det inte men var det utan tvekan!
Som hobbycyniker och tillika Malmöbo är det verkligen inte ofta jag blir imponerad av en person, och jag har faktiskt tänkt någon gång om just mikrolån att ’jaja, de e väl ente nån uppfinning, de hade väl ja osså kunnat göra’. Men det hade jag inte. Muhammad Yunus kunde.
Han är akademiker och undervisar i ekonomi, så det ligger nära till hands att tro att mikrolånen analyserats fram. Men enligt Muhammad började det i mycket mindre skala än så. Han visste inget alls om bankverksamhet, men han kände till att lånehajar gjorde livet surt för byns fattiga. Dessa hade för att klara sin kortsiktiga överlevnad lånat pengar av ockrare, och blev sedan mer eller mindre livegna eftersom ränteskulden växte snabbare än de hann betala tillbaka. Klassiskt. Muhammad Yunus gick omkring och pratade med de som var skyldiga mest pengar och gjorde en lista. Fyrtio personer hade lånat 27 dollar i genomsnitt. Muhammad lånade personligen ut pengar så att de kunde bli skuldfria. Sedan pratade han med banken, och eftersom han till skillnad från de fattiga var en respekterad person fick han låna större summor som han ställde personliga säkerhet för. Han fortsatte låna ut pengar och det blev starten på Grameen Bank (vilket betyder ’byns bank’) för vilket han och banken alltså belönades med fredspriset.
Intressant var att höra hur Muhammas Yunus’ personliga värderingar genomsyrat hela kreditverksamheten. Med sin lågmälda humor berättade Muhammad om hur han studerat hur bankerna gör – och sedan gjort tvärt om. Vanliga banker lånar främst ut till välbeställda personer – Grameen bank vänder sig uteslutande till bottenskiktet. Banker vill ha säkerheter. Grameen kräver inget utan väljer att lita på låntagarens goda vilja att betala tillbaka. Banker har mängder av jurister som skapar regelverk och vidtar rättsliga åtgärder mot låntagare som kommer i svårigheter. Grameen har ingen indrivningsverksamhet. Vanliga banker lånar oftast ut till män. Grameen Bank har just nu 7.6 miljoner låntagare i Bangladesh, varav 97% är kvinnor!
Utan att bli gråtmild berättade Muhammad om hur stort det är för dessa föraktade människor att få låna pengar av en riktig bank. För dem är några dollar stora pengar! Den största summa de flesta lyckas ta mod till sig att låna är 35 dollar. När de får dessa pengar och skall skriva på låneförbindelsen skakar händerna och tårarna trillar. De hade inte kunnat drömma om att någon skulle vilja låna ut så mycket som en penny till dem. Den lojalitet och därmed betalningsmoral som detta förtroende skapar gör att banken har väldigt lite kreditförluster. Ca 98-99% återbetalas, och banken har varit igång i nästan trettio år. Muhammad jämförde raljerande med de problem amerikanska banker fått med ’subprime’ lånen.
Gameen bank ägs av låntagarna. Banken går med vinst, och ger utdelning till ägarna. De har även skapat en stipendieverksamhet som började med grundskola men som efter hand även finansierat högre utbildning. Genom fonderna har hittills över 27000 elever fått akademisk examen.
Kanske allra intressantast var att lånen inte i första hand är avsedda för att klara mat för dagen, utan man uppmuntrar entreprenörskap och att låntagarna gör något aktivt med pengarna. Många blir egna företagare i liten skala med delar av lånet.
För fyra år sedan fick Muhammad Yunus ytterligare en ’galen’ idé. Mikrolånen nådde inte de allra fattigaste, d v s tiggarna. Han diskuterade med dem, för han ville förstå varför man blir tiggare. Många knackar dörr i de rikare kvarteren. Muhammad föreslog – ’kan du inte ta med dig något till familjen när du knackar på? Kakor, en leksak till barnen?’ Han lånade ut pengar som startkapital för att de skulle kunna köpa en första omgång grejor. Man har nu ca 100 tusen tiggare i programmet! Ca 11000 av dessa har helt slutat tigga och blivit säljare istället (!) och en del är deltidare som säljer prylar till en del och tigger av andra. Som Muhammad uttryckte det, ’ de har segmenterat sin marknad’.
Muhammad Yunus menar att precis som att det inte är något ’fel’ på de fattiga är det heller inget fel på att vara rik eller tjäna pengar. Om man blir det ena eller andra beror på omständigheter som till stor del är utanför individens kontroll. Men han uppmanade de närvarande att göra något bra med sina pengar, och hans råd var att göra projekt som gör nytta, där man avstår från vinstintresse men ser till att få tillbaka sina investeringar. På så sätt får man en uthållighet som är större än om man bara donerar pengar. Han gav exempel på samarbeten med Gameen där den franska youghurttillverkaren Danone öppnat en tillverkning som inte bara säljer youghurt till ett pris som folket har råd att betala, utan man har dessutom analyserat den typiska näringsbristen hos barnen i Bangladesh och tillsatt motsvarande vitaminer och mineraler. Näringsbristen försvinner, Danone får ovärderlig goodwill utan att det kostar dem någonting (familjerna får betala självkostnaden som är väldigt mycket lägre än butikspriser).

Muhammads slutreplik var att precis som att vi idag går på museum för att titta på dinosaurer skall vi en gång i framtiden gå dit för att se hur det var på den tiden när det fanns fattiga i världen. Det är inte många som skulle kunna säga en sådan sak utan att det skulle låta tillgjort, men när Muhammad säger det låter det visionärt, nästan som ’I have a dream’ talet.
Föredraget var enormt inspirerande både generellt och specifikt. Vi har inom Way diskuterat ett projekt av precis ett sådant slag som Muhammad talar om. Så keynoten gav inte bara inspiration utan även konkreta idéer om kontakter och finansiering. Bland annat finns ’Voices for innovation’ som är en sammanslutning av akademiker, teknikföretag (inklusive 600 partnerföretag) som både är ett nätverk som alla andra men som också jobbar mycket med välgörenhet. Jag skall se om jag får tag i Allison Watson på partyt ikväll. Det verkar trots business-stuket bli en lagom nördig tillställning med XBox-lounge, foosball och karaoke! Så jag lämnar slirren och den kritstrecksrandiga hemma även i kväll - skönt!