Jag steker!

Allting är större här i Texas! Så även vädret. I går kväll åskade det något fullständigt kopiöst, åtföljt ett av de häftigaste regn jag upplevt. Men så är det också ett subtropiskt och fuktigt klimat. Inomhus är det dock air-condition-vinter, så man rör sig ständigt mellan två klimatzoner – subtropiskt ute och arktiskt inne. Temperaturskillnaden är minst 15 grader (30 ute, 15 inne) så fleecevästen kommer väl till pass. Nej, jag har inte packat med en sådan inför resan. Jag packade bara lätt klädsel, vilket var ett misstag. Men när vi var på utflykt med Microsoft fick alla en gosig väst med fleece-foder, typ en sådan som yngre stekare bär med stolthet i Båstad, på Stureplan eller i Troppan. Detta var före konferensen, och vi var ganska många som skrattade och undrade vad vi skulle ha den till i värmen. Efter att ha känt av polarvindarna i utställningshallen, som är långt kallare än när det var som värst på Öredev i höstas, sänder jag dock en tacksam tanke åt Microsofts förtänksamhet. Med mina nya solglasögon ser jag riktigt cool ut. Om jag får säga det själv..

Konferensen är som ett I-lands-FN med folk från stora delar av mjukvaruvärlden inklusive de tyiska outsourcingländerna. Det är en hel del länder som liksom Sverige ’brandat’ sina partners, vilket ju är smart. Vi 120 svenskar syns bra med vår stolta flagga på ryggen, även om vi bara är en procent av deltagarna. Holländarnas orange tröjor syns också överallt. Några stackare har valt precis samma stuk på sina tröjor som konferenspersonalen. :)

Det är väldigt intressant att observera likheter och skillnader mellan denna gigantkonferens och Öredev. En skillnad är personaltätheten och den professionella inställningen hos service-personalen. Här finns personal precis överallt, och de är i de flesta fall väldigt service-minded och trevliga utan att vara lismande. Det är såklart inget fel på Öredevs studenter, men organisationen här har ju fått tillfälle att bli samtrimmade eftersom de gör detta som levebröd. Varje morgon när man går till frukosten står personalen i dubbla led och applåderar sina kunder, som på slutsträckan i ett långlopp. De ser av någon anledning genuint glada ut, även i ögonen. Imponerande. Även om det är väldigt amerikanskt funkar det – det går inte att passera dem och fortsätta se morgonsur ut. Jag vet, för jag har försökt!